Såg filmen "No strings attached" igår, kände igen mig ganska så
jätteväl i filmen om man ser tillbaks på förra året.. Det är lätt
att säga och "bestämma" att man inte ska få några känslor för
varandra osv, men i verkligheten är det nog väldigt svårt att
undvika, tillslut faller någon och jag tror personligen att båda
parter oftast får en och annan känsla för den andre även fast den
inte vill.
Att försöka hålla ett förhållande till en person utan att blanda in
känslor blir nästintill omöjligt, det är svårt att undvika att
mysa, kramas och må gott ihop, så gott så att man saknar varann när
man är ifrån varann.
Men eftersom jag själv bara var något sorts "rebound" i ett års tid
så gick jag vidare när jag fick höra att det skulle ta slut på våra
fasoner, eftersom personen i fråga skulle gå tillbaks till sitt ex.
Man tackar, bröt ihop, var nere i botten, bröt ihop igen och gick
sen vidare när världens goaste Jörgen kom och lyste upp tillvaron,
tog hand om mig som ingen annan och fick mig att inse att det inte
var värt det, han var inte värd mina tårar.. Evigt tacksam för det,
jag älskar honom, skulle inte vilja byta honom mot något eller
någon i världen!
Och nu till poängen, Nu när jag inte längre är tillgänglig, när jag inte alltid finns där, då kan man plötsligt höra av sig igen, betyder det att han känner någon sorts saknad? Eller attraheras han bara av mig... om han nu är så nöjd o glad med sitt ex och jag har min karl som jag dessutom bor ihop med och har det grymt bra, varför ska han då höra av sig, det var han som kastade ut mig ur sig liv, inte tvärt om.. men jag accepterade det och lät honom gå, kanske är det så att trots allt snack om "no strings attached" osv, så kanske de där nedrans känslorna smög sig på i alla fall, inte bara för mig utan även för honom? vem vet, förmodligen bara han själv om ens det, tror inte han vill erkänna det isåfall.. tror det är så han fungerar, det han inte vill lotsas han inte om.
Jag var inte bara nån discoslampa som alltid är ute och festar och har noll hjärnverksamhet... nej jag kan både plugga, laga mat, göra frukost på sängen och allt det där som gör en tjej till en bra tjej, men det ville han aldrig förstå så han låtsades inte om det.. Men nu går det inte att undvika längre, jag har snart klarat ett helt år på universitetet med godkänt i allt, jag är chockad, men jag gjorde det!
Det blir inte alltid som kan tänkt sig, som någon en gång sa.. och oftast faller man för dom man inte tänkt falla för.
Just sayin'
Jag har hittat världens bästa
pojkvän, ingen får mig att må bättre och ingen har
någonsin tagit så bra hand om mig som han gör, det här är bra för
mig. Och jag tror jag är värd det då en och annan behandlat mig som
jag inte vore kattpiss värd. Men det är jag, så det
så! 
